”Och när ni yttrar er, yttra er med opartiskhet, även om det gäller en nära anhörig”


(Koranen 6:152)


”Troende! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är gud närmast (att döma) såväl den ene som den andre.”


(Koranen 4:135)


Den andra stora svårigheten är ämnets enorma vidd. Därför har jag under de senaste åren ägnat många timmar åt att i min jakt på kunskap läsa Bibeln, The Encyclopaedia of Religion och The Encyclopaedia Judaica. Jag har också läst ett stort antal böcker, skrivna av forskare, försvarare och kritiker, som handlar om kvinnans position i olika religioner. Materialet som presenteras i de följande kapitlen visar de viktiga upptäckter som gjorts i denna enkla studie. Jag säger mig inte vara helt och hållet objektiv för det skulle ha varit bortom min förmåga. Jag kan bara säga att jag genom alla dessa efterforskningar försökt att följa det koraniska idealet att ”tala rättvist”. Jag skulle i denna introduktion vilja understryka att mitt mål med denna studie inte har varit att smutskasta judendomen och kristendomen. Som muslimer tror vi att båda har ett gudomligt ursprung. Ingen kan vara muslim utan att tro på att Moses och Jesus var stora och betydande profeter från Gud. Mitt mål är endast att rättfärdiga islam och hedra det sista sanna Budskapet från Gud till mänskligheten, det som så länge förbisetts av Väst. Jag vill också understryka att jag endast koncentrerade mig på doktriner, trossatser. Således har jag alltså endast brytt mig om att studera kvinnans ställning i de tre religionerna så som den omtalas i deras originalkällor, och inte så som den praktiseras idag av deras miljontals följeslagare världen över. Därför kommer de flesta citerade bevis från Koranen, profeten Mohammeds uttalanden, Bibeln, Talmud och även från några av de mest inflytelserika kyrkofäderna vilkas synsätt mycket starkt medverkat till att definiera och forma kristendomen. Att försöka förstå en religion utifrån en liten grupp utövares attityder och handlingar är missvisande och därav kommer detta intresse för källorna. Många blandar ihop kultur med religion, andra vet inte vad deras religiösa skrifter säger, och vissa bryr sig inte ens om det.


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 5


2. EVAS FEL?


De tre religionerna är överens om en grundprincip: Både män och kvinnor har skapats av Gud, Skaparen av hela universum. Men snart efter skapelsen av Adam, den förste mannen, och Eva, den första kvinnan, skiljer de sig åt. Skapelsen av Adam och Eva i den judisk-kristna traditionen berättas i detalj i Andra Mosebok 4-324. Gud förbjöd dem båda från att äta av det förbjudna trädets frukter. Ormen fick Eva att äta från det och Eva, i sin tur, fick Adam att äta med henne. När Gud tillrättavisade Adam, la denne all skuld på Eva, ”Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt”. Följaktligen sa Gud till Eva:


”Jag skall låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.”


Till Adam sa Han:


”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig och sagt: ’Du skall inte äta av det’, därför må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar.”


Islams syn på den första skapelsen återfinns på många ställen i Koranen, t. ex :


”(Till Adam sade Gud): ’Adam! Lev nu, du och din hustru, i denna lustgård och ät vad ni önskar (av dess frukter). Men kom inte nära detta träd! Annars kan ni råka i synd.’ Men genom listiga antydningar lät Djävulen dem förstå något som de hade varit omedvetna om, nämligen att de var nakna. Och han sade till dem: ’Er Herre har förbjudit er (att komma nära) detta träd just för att hindra er att bli änglar eller (sådana) väsen som lever för evigt.’ Och han svor och bedyrade för dem: ’Jag är er gode rådgivare (som vill er väl)!’ Så bedrog han dem med sitt listiga tal. Och när de hade smakat av trädets (frukt) blev de medvetna om sin nakenhet och försökte skyla sig med blad från lustgården som de fäste ihop. Men då kallade deras Herre på dem: ’Har Jag inte förbjudit er (att gå nära) detta träd och varnat er för att Djävulen är er svurna fiende?’ De svarade: ’Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst (för alltid) förlorade.’”(Koranen 7:19-23)


En noggrann titt på de två historierna om Skapelsen avslöjar några grundläggande skillnader. Koranen lägger, till skillnad från Bibeln, lika mycket skuld på Adam som på Eva för deras misstag. Ingenstans i Koranen kan man finna ens den minsta antydan till att Eva frestade Adam till att äta från trädet eller att hon åt före honom. I Koranen är Eva ingen fresterska, förförerska eller bedragerska. Dessutom anklagas inte Eva för de smärtor som hör ihop med havandeskap. Enligt Koranen straffar Gud ingen för någon annans misstag. Både Adam och Eva syndade och bad sedan Gud om förlåtelse och Han förlät dem båda.


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 6


3. ARVET EFTER EVA


Den bibliska bilden av Eva som fresterska har resulterat i en extremt negativ effekt på kvinnor genom hela den judisk-kristna traditionen. Alla kvinnor ansågs ha ärvt både skuld och elak list från sin moder, den bibliska Eva och därför sågs dem som både opålitliga, moraliskt underlägsna och illvilliga. Menstruation, graviditet och barnafödsel ansågs vara ett rättvist straff för den eviga skuld som låg på det kvinnliga könet. För att verkligen förstå vilken negativ inverkan den bibliska Eva hade på sina kvinnliga ättlingar måste vi ta en titt på vad några av de genom tiderna mest inflytelserika judarna och kristna skrivit. Låt oss börja med det Gamla Testamentet och titta på utdrag från vad som kallas för Predikaren eller ”Visdomslitteraturen” i vilken vi finner följande:


” då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som är bojor. Den som behagar Gud kan undkomma henne, men syndaren blir hennes fånge. Se, detta fann jag, säger Predikaren, idet jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. Något ges, som min själ alltid sökt, men som jag inte har funnit; väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag inte funnit i hela hopen.” (Predikaren 7: 27-29)


I en annan del av den hebreiska litteraturen, som återfinns i den katolska bibeln, kan vi läsa:


”Ingen ondska kommer ens i närheten av kvinnans ondska…Synden hade sin början hos en kvinna och tack vare henne måste vi alla dö.”(Ecclesiasticus 25:19, 24)


Judiska rabbiner gjorde en lista över nio förbannelser som kvinnan ådragit sig som en följd av Syndafallet:


”Till kvinnan gav Han nio förbannelser och döden: bördan av att blöda vid menstruation samt vid förlorandet av oskulden; bördan av graviditet; bördan av barnafödsel; bördan av att ta hand om barnen; hennes huvud är täckt som en sörjandes; hon tar hål i öronen som en som för alltid kommer att vara slav, eller som en slavflicka som tjänar sin husbonde; hon kan inte betros som vittne; och efter allt detta – döden.” (2)


Ännu i våra dagar läser ortodoxa judiska män i sina dagliga morgonböner ”Välsignad vare Gud, universums Konung, för att Du inte gjort mig till kvinna”. Kvinnorna å andra sidan, tackar Gud varje morgon för att Han gjort dem ”enligt Sin vilja”. (3) En annan bön som återfinns i många judiska bönböcker lyder; ”Ära åt Gud som inte skapat mig till hedning. Ära åt Gud som inte skapat mig till kvinna. Ära åt Gud som inte skapat mig dum.” (4)


Den bibliska Eva har spelat en mycket mer betydande roll inom kristendomen än i judendomen. Henne synd har blivit en central punkt i hela den kristna tron eftersom skälet till Jesus Kristus uppdrag på jorden enligt kristendomen härrör från Evas olydnad mot Gud. Hon hade syndat och sedan fått Adam att följa hennes exempel. Därför drev Gud ut dem bägge ur Himlen ner till Jorden som var förbannad pga. dem. De förde vidare sin synd, som inte förlåtits av Gud, till alla sina efterkommande, och därför föds alla människor med synd. För att rena alla människor ifrån deras ”medfödda synd” var Gud tvungen att offra Jesus, som anses vara Guds son, på korset. Detta gör Eva ansvarig för sitt eget misstag, sin mans synd, hela mänsklighetens medfödda synd och Guds sons död. Med andra ord fick en enda kvinna med sitt handlande hela mänskligheten på fall. (5) Hur är fallet med hennes döttrar? De är syndare som hon och bör behandlas därefter. Lyssna till Paulus stränga ton i Nya Testamentet:


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 7


”Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla. Ty Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse.


(Första Timotheosbrevet 2:11-14)


St. Tertulian var ännu mer rättfram än Paulus när han talade till sina ”mest älskade systrar” i tron. Han sa: (6)


”Är ni medvetna om att ni var och en är en Eva? Guds dom över ert kön är fortfarande giltig: skulden likaså: ni är Djävulens inkörsport: ni är dem som bröt förseglingen kring det förbjudna trädet: ni är de första att överge den gudomliga lagen: ni är den som övertygade den som Djävulen inte kunde rå på: ni är dem som så lätt förstörde Guds avbild, människan. Pga. er var t.o.m. Guds son tvungen att dö.”


St. Augustine var trogen sina föregångares arv. Han skrev i ett brev till en vän:


”Vad spelar det för roll om det återfinns i en hustru eller mor, det är ändå Eva, fresterskan, som vi måste akta oss för i varje kvinna… Jag kan inte se vad användning mannen kan ha av kvinnan, förutom av att bära barn till världen.”


Århundraden senare ansåg St. Thomas Aquintas fortfarande att kvinnan var defekt:


”När det gäller den individuella naturen är kvinnan defekt och vanskapt, för den aktiva kraften i den manliga säden strävar efter att producera en perfekt avbild av det manliga könet, medan produktionen av en kvinna har sin grund i en defekt i den aktiva kraften eller i någon materiell obenägenhet, eller t o m i influenser utifrån.”


Den berömde reformatorn Martin Luther kunde inte se något förtjänstfullt hos kvinna förutom att föda så många barn som möjligt till världen, utan hänsyn till eventuella bieffekter:


”Om de blir trötta, eller t o m dör spelar ingen roll. Låt dem dö i barnsäng, det är därför de finns.”


Om och om igen förtalas och svärtas kvinnan ner tack vare bilden av Eva som fresterska i Första Mosebok. För att sammanfatta kan man säga att den judisk-kristna föreställningen om kvinnor har förgiftats av tron på Evas och hennes kvinnliga ättlingars syndfulla natur.


Om vi nu vänder vår uppmärksamhet mot Koranen och vad den har att säga om kvinnor, så inser vi snart att den islamska synen på kvinnor skiljer sig radikalt från den judisk-kristna. Jag låter Koranen tala för sig själv:


”För de män och de kvinnor som har underkastat sig Guds vilja, de troende männen och de troende kvinnorna, de män och de kvinnor som visar sann fromhet, de män och de kvinnor som älskar sanningen, de män och de kvinnor som tåligt uthärdar motgång, de män och de kvinnor som visar ödmjukhet, de män och de kvinnor som ger åt de fattiga, de män och de kvinnor som fastar, de män och de kvinnor som lägger band på sin sinnlighet, de män och de kvinnor som alltid har Gud i tankarna – (för dem alla) har Gud i beredskap förlåtelse för deras synder och en rik belöning.”(Koranen 33:35)


”Men de troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras (sanna) vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjude det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig, vis.”(Koranen 9:71)


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 8


”Och Gud svarade dem: ’Jag skall inte låta någon av er som arbetar och strävar, vare sig man eller kvinna, se sin strävan gå förlorad – ni är (alla) av samma rot (och skall lönas på samma sätt).’”(Koranen 3:195)


”Den som har begått en dålig handling skall få det straff som motsvarar denna handling, men den som gör det goda och det rätta, man eller kvinna, och som är troende skall stiga in i paradiset och skall där få njuta (Guds) gåvor i överflöd.”(Koranen 40:40)


”Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv och Vi skall bestämma deras (slutliga) belöning efter deras bästa handlingar.”


(Koranen 16:97)


Det är tydligt att den koraniska synen på kvinnor inte är annorlunda än den på män. De är båda Guds skapelser vilkas yttersta mål på jorden är att dyrka sin Herre, göra goda gärningar och undvika det onda, och de kommer båda att dömas därefter. Koranen nämner aldrig att kvinnan är Djävulens ingångsport eller att hon skulle vara en bedragerska till naturen. Koranen nämner aldrig heller att människan är Guds avbild; alla män och alla kvinnor är endast Hans skapelser. Enligt Koranen är inte kvinnans roll på jorden endast avsedd för att föda barn. Hon krävs på lika många goda gärningar som någon man. Koranen säger inte att det aldrig existerat några hederliga kvinnor. Tvärtom så säger Koranen till alla troende, kvinnor likaväl som män, att följa idealiska kvinnors exempel, såsom Jungfru Maria och Faraos fru:


”Och som ett (efterföljansvärt) exempel för de troende har Gud framhållit Faraos hustru, som bad: ’Herre! Bygg en boning åt mig i paradiset i Din närhet och skydda mig mot Farao och allt (det onda) han har gjort och skydda mig mot alla dem som ständigt begår orätt!’ Ännu ett exempel har de i Maria, Imrans dotter; Hon bevarade sin oskuld och vi andades in i (hennes kropp) något av Vår ande. Hon trodde på sin Herres ord och på hans uppenbarelser och hon var en av dem som ödmjukt böjer sig under Hans vilja.


”(Koranen 66:11-13).


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 9


4. SKAMFULLA DÖTTRAR?


Faktiskt så börjar skillnaderna mellan den bibliska och den koraniska attityden gentemot kvinnan redan vid en flickas födsel. T ex så säger Bibeln att moderns rituella orenhet är dubbelt så lång vid födelsen av en flicka än vid den av en pojke (Tredje Mosebok 12:2-5). Den katolska bibeln fastställer bestämt att:”Födelsen av en dotter är en förlust” (Ecclesiasticus 22:3)


I motsats till detta chockerande uttalande, prisas pojkar särskilt:


”En man som utbildar sin son kommer att bli föremål för sin fiendes avundsjuka” (Ecclesiasticus 30:3).


Judiska rabbiner gjorde det till en plikt för judiska män att producera avkomma för att sprida rasen. Samtidigt dolde de inte att de klart föredrog pojkar: ”Det är bra för dem som har pojkar, men illa för dem med flickor”, ”Vid födelsen av en pojke är alla glada… vid födelsen av en flicka är alla ledsna”, och ”När en pojke kommer till världen, kommer fred till världen… När en flicka kommer, kommer inget.” (7)


En dotter anses vara en smärtfylld börda, en potentiell källa till skam för hennes far:


”Är er dotter obändig? Vakta noga så att hon inte gör er till åtlöje inför era fiender, till stadens samtalsämne, till föremål för allmänt skvaller, och skämmer ut er inför alla” (Ecclesiasticus 42:11)


”Håll en obändig dotter under fast kontroll, för annars kommer hon att missbruka varje eftergivenhet ni gör. Vakta noga hennes skamlösa öga och bli inte förvånad om hon förnedrar er” (Ecclesiasticus 26:10-11).


Det var denna idé om att behandla döttrar som en källa till skam som fick de heniska araberna, före islam, att begrava sina flickor levande. Koranen fördömde kraftfullt denna avskyvärda sed:”Då någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters (födelse), mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom; han drar sig undan människorna på grund av denna (för honom) dystra nyhet (och han överväger) om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att (tänka och) döma?”(Koranen 16:58-59)


Man har sagt att detta förskräckliga brott aldrig skulle ha stoppats i Arabien om det inte hade varit för de svidande termer som Koranen använde sig av för att fördöma denna sed (16:59, 43:17, 81:8-9). Dessutom gör inte Koranen någon skillnad mellan pojkar och flickor. I motsats till Bibeln anser Koranen födelsen av en flicka vara en gåva och välsignelse från Gud, på samma sätt som födelsen av en pojke. Koranen nämner t o m gåvan av att få en flicka först:


”Gud äger herraväldet över himlarna och jorden. Han skapa vad Han vill och Han skänker åt den Han vill döttrar och åt den Han vill söner.”(Koranen 42:49)


För att helt utplåna seden att begrava sina döttrar levande ur det nystartade muslimska samhället lovade profeten Mohammed de som välsignats med flickor en stor belöning om de uppfostrade dom med vänlighet:


”Han som föder upp döttrar och behandlar dem väl, för honom kommer dem att vara ett skydd mot Helveteselden”(Bukhari och Muslim).


”Den som tar hand om två flickor tills det dem når vuxen ålder, han och jag kommer på Domedagen att vara så här; och han förde samman sina fingrar”(Muslim).


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 10


5. KVINNORS UTBILDNING?


Skillnaden mellan den bibliska och koraniska synen på kvinnan begränsar sig inte enbart till det nyfödda flickebarnet, det sträcker sig mycket längre än så. Låt oss jämföra deras syn på en kvinna som vill lära sig om sin religion. Hjärtat i judendomen är Tora, lagen, men enligt Talmud ”får inte kvinnor studera Tora”. En del judiska rabbiner fastslog ”Låt orden i Tora hellre brinna upp än introduceras för kvinnor”, och ”Den som lär sin dotter Tora är som den som lärt henne oanständighet.” (8)


Paulus attityd i Nya Testamentet är knappast öppnare:


”Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något, skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.”(Första Korintierbrevet 14:34-35)


Hur kan en kvinna lära något om hon inte får tala? Hur kan en kvinna växa intellektuellt om hon tvingas vara i ett tillstånd av total underkastelse? Hur kan hon vidga sina vyer om hennes enda informationskälla är hennes man, hemma?


Nu bör vi för att vara rättvisa fråga om Koranen har en annan inställning? En kort historia som berättas i Koranen summerar koncist dess inställning. Khawla var en muslimsk kvinna vars man Aws i ilska yttrande: ”Du är för mig som min moders rygg.” För de hedniska araberna gällde detta uttalande som skilsmässa, en skilsmässa som löste mannen från alla äktenskapliga plikter men inte tillät hustrun att lämna mannens hus eller att gifta om sig med en annan. När Khawla hört dessa ord från sin man, blev hon mycket ledsen för hon befann sig i en hemsk situation. Hon gick raka vägen till islams Profet för att tala för sin sak. Profeten ansåg att hon borde ha tålamod eftersom det inte verkande finnas någon utväg. I ett försök att rädda sitt suspenderade äktenskap fortsatte hon dock att argumentera med Profeten. Snart ingrep Koranen och Khawlas vädjan accepterades. Den gudomliga domen avskaffade denna hemska sed. Ett helt kapitel i Koranen (kapitel 58) vars titel är ”Almujadilah” eller ”Hon som vädjar” namngavs efter denna händelse:


”Gud har helt visst hört hennes ord, hon som vädjar till dig i (tvisten med) sin man och som bönfaller Gud om hjälp. Och Gud hör vad ni båda har haft att anföra – Gud är Den som hör allt, ser allt.”(Koranen 58:1)


En kvinna har enligt Koranen rätt att argumentera t o m med självaste Profeten. Ingen har rätt att säga åt henne att vara tyst. Hon är under inga omständigheter tvungen att se sin man som sin enda referens när det gäller lagar och religion.


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 11


6.OREN KVINNA?


Judiska lagar och förordningar rörande menstruerande kvinnor är extremt strikta. Gamla Testamentet anser att en menstruerande kvinna är oren. Dessutom kan hennes orenhet ”infektera” andra. Allt och alla som hon rör vid blir orena för en dag:


”Och när en kvinna har sin flytning och blod lämnar hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som rör vid henne skall vara oren ända till aftonen. Och allt som hon ligger på under sin månadsrening blir orent, och allt som hon sitter på blir orent. Och var och en som rör det hon har legat på skall tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen. Och om någon sak läggs på det som hon har legat eller suttit på och om någon då rör vid denna sak, så skall han vara oren ända till aftonen.”


(Tredje Mosebok 15:19-23)


Pga. sina ”nedsmittande” egenskaper ”bannlystes” ibland en menstruerande kvinna för att man skulle undvika alla möjligheter till kontakt med henne. Hon sändes till ett särskilt hus som kallades ”orenhetens hus” där hon fick stanna under hela den tid hon hade sina blödningar. Talmud anser att en kvinna är olycksbringande även om man inte har fysisk kontakt med henne:


”Våra rabbiner lärde oss… om en menstruerande kvinna passerar mellan två (män), och om det är i början av hennes menstruation, så kommer hon att dräpa en av dem, och om det är i slutet av hennes menstruation, så kommer hon att orsaka missämja mellan dem”,


(bPes. 111a.)


Dessutom var det förbjudet för maken till en menstruerande kvinna att träda in i synagogan om han gjorts oren genom henne, t o m genom dammet under hennes fötter. En präst vars hustru, dotter eller mor menstruerade kunde inte ge prästerliga välsignelser i synagogan. (10) Inte undra på att många judiska kvinnor fortfarande kallar menstruationen för ”förbannelsen”. (11)


Islam anser inte att en menstruerande kvinna bär på någon ”smittsam orenhet”. Hon är varken ”orörbar” eller ”förbannad”. Hon kan leva sitt vanliga liv med endast ett undantag. Ett gift par får inte ha sexuellt umgänge under menstruationen. All annan fysisk kontakt mellan dem är tillåten. En menstruerande kvinna har dispens från vissa ritualer, såsom de dagliga bönerna och fastan.


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 12


7. ATT AVLÄGGA VITTNESMÅL


En annan fråga som Koranen och Bibeln är oense om är om kvinnor ska få avlägga vittnesmål. Det är sant att Koranen har instruerat de troende när de har att göra med finansiella frågor att ha två manliga vittnen eller en manlig och två kvinnliga (2:282). Men det är också sant att Koranen i andra sammanhang accepterar det kvinnliga vittnesmålet jämbördigt med en mans. Om en man anklagar sin hustru för otrohet ska han enligt Koranen högtidligt svära fem gånger som bevis för att hon är skyldig. Om hustrun nekar och även hon svär fem gånger, så anses hon vara oskyldig. I vilket fall som helst så upplöses äktenskapet (24:6-11).


I det tidiga judiska samhället, å andra sidan, hade inte kvinnor rätt att avlägga vittnesmål. (12) Rabbinerna inräknade kvinnans oförmåga att avlägga vittnesmål i de nio förbannelser som vilade över alla kvinnor som en följd av Syndafallet (se text under rubriken ”Arvet efter Eva”). Kvinnor i dagens Israel får inte lägga fram bevis i religiösa domstolar. (13) Rabbinerna rättfärdigar detta med att citera Första Mosebok 18:9-16, där det står att Abrahams hustru Sara ljög. Rabbinerna använder denna händelse som bevis för att kvinnor är odugliga som vittnen. Man bör här lägga märke till att den historia som berättas i Första Mosebok 18:9-16 mer än en gång berättas i Koranen och där utan minsta antydan till att Sara ska ha ljugit (11:69-74, 5:24-30).


I den kristna Västvärlden hindrade både religiösa och civila lagar kvinnor från att avlägga vittnesmål ända fram till slutet av 1800-talet. (14)


Om en man anklagar sin hustru för otrohet så kommer hennes vittnesmål enligt Bibeln inte ens att beaktas. Den anklagade hustrun måste genomgå en svår rättegång under vilken hon genomlider en komplex och förödmjukande ritual vars mål är att bevisa hennes skuld eller oskuld (Fjärde Mosebok 5:11-31). Om man efter denna prövning finner henne skyldig döms hon till döden. Om man däremot finner henne utan skuld, ses inte mannen som anklagat henne som skyldig till något fel.


Om en man dessutom tar en kvinna till hustru och sedan anklagar henne för att inte vara oskuld räknas inte hennes eget vittnesmål. Hennes föräldrar var då tvungna att ta med bevis för hennes oskuld och visa upp det inför stadens äldste. Om föräldrarna inte kunde visa upp bevis för hennes oskuld så blev hon stenad utanför faderns hem. Om föräldrarna däremot kunde bevisa hennes oskuld så blev mannen endast skyldig att böta 100 shekels i silver och han kunde inte under hela sin livstid skilja sig ifrån henne:


”Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne men sedan får motvilja mot henne och då anklagar henne för skamliga ting och sprider ut ont rykte om henne och säger:


’Denna kvinna tog jag till hustru, men när jag låg hos henne fann jag inte tecken på att hon var jungfru’, så skall flickans fader och moder ta tecknen på att flickan var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de sitter i porten. Och flickans fader skall säga till de äldste: ’Jag gav min dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot henne. Och nu anklagar han henne för skamliga ting och säger:


*Jag har inte funnit tecknen på att din dotter var jungfru.’ Men här är tecknen på att min dotter var jungfru.’ Och de skall breda ut klädet inför de äldste i staden. Då skall de äldste i staden ta mannen och tukta honom. Och de skall ålägga honom att böta hundra siklar


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 13


silver, vilket han skall ge åt flickans fader, därför att han har spritt ut ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans hustru, och han får inte skilja sig ifrån henne, så länge han lever. Men om det var sanning, om tecknen på att flickan var jungfru inte fanns, då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders hus, och männen i staden skall stena henne till döds, därför att hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort från dig vad ont är.”(Femte Mosebok 22:13-21)


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 14


8. OTROHET


Otrohet anses vara en synd i alla religioner. Bibeln påbjuder dödsstraff både för den otrogne mannen och för den otrogna kvinnan (Tredje Mosebok 20:10). Islam har också lika straff (24:2). Men den koraniska definitionen av otrohet skiljer sig mycket från den bibliska. Enligt Koranen är otrohet när en gift man eller en gift kvinna har ett utomäktenskapligt förhållande. Bibeln anser att otrohet endast är när en gift kvinna har det (Tredje Mosebok 20:10, Femte Mosebok 22:22, Ordspråksboken 6:20-7:27).


”Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så skall båda dö, både mannen som låg hos kvinnan och även kvinnan; du skall skaffa bort från Israel vad ont är” (Femte Mosebok 22:22).


”Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skall de straffas med döden, både mannen och kvinnan som har begått äktenskapsbrottet” (Tredje Mosebok 20:10).


Enligt Bibeln anses det inte som ett brott över huvud taget om en gift man ligger med en ogift kvinna Den man som har utomäktenskapliga relationer med ogifta kvinnor är inte otrogen och inte heller anses den ogifta kvinna han är med vara det. Otrohet begås endast när en man, gift eller ogift, ligger med en gift kvinna. I sådant fall anses både mannen, även om han inte är gift, och kvinnan ha begått otrohet. Kortfattat kan man säga att otrohet är ett illegitimt sexuellt förhållande där en gift kvinna är inblandad. En gift mans utomäktenskapliga förhållande är inget brott i Bibeln. Varför är denna dubbelmoral en norm? Enligt Encyclopaedia Judaica ansågs hustrun vara mannens egendom och otrohet utgjorde en kränkning av hans ensamrätt till henne. Som mannens egendom hade hustrun ingen liknande rätt över honom. (15) Alltså, om en man hade sexuellt umgänge med en gift kvinna så kränkte han en annan mans egendom och alltså borde han bli straffad.


Ännu i dagens Israel anses de barn som en man får med en ogift kvinna genom en utomäktenskaplig affär som legitima. Men om en gift kvinna har en affär med en annan man, gift eller ogift, så anses de barn som detta förhållande leder till inte bara som olegitima utan också som oäktingar och förbjuds från att gifta sig med andra judar med undantag för andra oäktingar samt konvertiter. Detta förbud förs vidare till barnens ättlingar i tio generationer tills anlagen för otrohet anses ha veknat. (16)


Koranen, å andra sidan, har aldrig sett kvinnan som mannens egendom. Koranen beskriver på ett fantastiskt fint sätt förhållandet mellan äkta makar med följande ord:


”Och till Hans under hör att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker.”(Koranen 30:21)


Detta är Koranens syn på äktenskap: kärlek, barmhärtighet och lugn, inte ägande och dubbelmoral.


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 15


9. AVLÄGGANDE AV LÖFTEN


Enligt Bibeln måste en man fullgöra alla löften han gett gentemot Gud. Han får inte bryta sina löften. Men en kvinnas löften är inte nödvändigtvis bindande. Om hon bor i sin fars hus måste han godkänna dem, om hon är gift måste maken godkänna dem. Om fadern/maken inte godkänner hennes löften så blir de förpliktelser hon förbundit sig till upplösta:


”Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej till det, då skall hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet alla vara utan gällande kraft… ”Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser till att späka sig kan hennes man ge gällande kraft, och hennes man kan också upphäva dem”.(Fjärde Mosebok 30:2-15)


Varför anses en kvinnas ord inte vara bindande? Svaret är enkelt: före giftermålet ägs hon av sin far, och efter giftermålet av sin man. Faderns kontroll över sina döttrar var så total till den grad att han kunde sälja henne om han ville. Det står i rabbinernas skrifter att: ”En man har rätt att sälja sin dotter, men en kvinna har det inte. En man har rätt att gifta bort sin dotter, men en kvinna har det inte.” (17) Den rabbinska litteraturen visar också att giftermålet representerar övergången av kontroll över flickan från fadern till maken: ”bortgifte, att göra kvinnan till mannens heliga, okränkbara ägodel…” Självfallet kan inte kvinnan, om hon anses vara någons ägodel, avlägga löften som inte hennes ägare godkänner.


Det är av intresse att notera att de bibliska förordningarna rörandes kvinnors avläggande av löften har haft negativa efterverkningar för judisk-kristna kvinnor ända fram till början av förra århundradet. En gift kvinna i västvärlden hade ingen rättslig status. Ingen av hennes handlingar hade något som helst rättsligt värde. Hennes man kunde avvisa varje kontrakt, köp eller överenskommelse hon gjort. Kvinnor i Väst (de främsta arvtagerskorna till det judisk-kristna arvet) förhindrades från att göra några bindande kontrakt då de praktiskt taget ägdes av någon annan. Västerländska kvinnor led under nästan tvåtusen år pga. Bibelns attityd gentemot kvinnor vis-à-vis deras fäder och makar. (18)


I islam är varje löfte, vare sig det avges av en man eller av en kvinna, bindande för honom eller henne. Ingen har rätt att avvisa någon annans löften. Om en man eller kvinna misslyckas med att hålla ett högtidligt avlagt löfte så måste man sona för det på det sätt som Koranen visar:


”Gud ställer er inte till svars för eder som ni har svurit av obetänksamhet, men Han ställer er till svars för allvarligt menade eder. Ni skall sona (edsbrott) genom att utspisa tio nödställda med mat jämförbar med den ni ger er familj eller förse dem med kläder eller genom att befria en människa ur slaveri; den som inte är (i stånd till detta) skall fasta under tre dagar. Detta är boten för de (allvarligt menade) eder som ni svor (men inte höll). Håll därför era eder. Så klargör Gud Sina budskap för er; kanske skall ni tacka Honom.


(Koranen 5:89)


Profeten Mohammeds följeslagare, som bestod av både män och kvinnor, brukade lägga fram sina lojalitetslöften inför honom personligen. Kvinnor, likaväl som män, kunde oberoende av varandra komma till honom och lägga fram sina löften:


”Profet! När troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed – (lovar) att inte sätta något, vad det än är, vid Guds sida, att inte stjäla, att inte begå äktenskapsbrott, att


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 16


inte döda sina egna barn, att inte sprida förtal som de själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rätt och rimligt – tag då emot deras trohetsed och be Gud förlåta dem för deras synder; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.”(Koranen 60:12)


En man kunde inte avlägga ett löfte för sin dotters eller hustrus räkning. Inte heller kunde en man avvisa ett löfte som en av hans kvinnliga släktingar avgivit.


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 17


10. HUSTRUNS EGENDOM?


De tre religionerna delar en orubblig tro på vikten av giftermål och familjeliv. De är också överens om mannens ledarskap över familjen. Men det finns stora skillnader mellan synen på gränserna för detta ledarskap. Olikt islam så utsträcker den judisk-kristna traditionen i realiteten detta ledarskap till mannens äganderätt över kvinnan.


Den judiska traditionen rörande mannens roll gentemot sin hustru härrör från uppfattningen att han äger henne på samma sätt som han äger en slav. (19) Denna föreställning har varit skälet bakom dubbelmoralen när det gäller otrohetslagarna och mannens rätt att ogiltigförklara hustruns löften. Denna uppfattning har också varit skyldig till nekandet av hustruns rätt till kontroll över sin egen egendom eller sin inkomst. Så snart en judisk kvinna gifte sig förlorade hon helt kontrollen över sin egendom och sin inkomst till mannen. Judiska rabbiner hävdade att mannens rätt till hustruns egendom var en naturlig följd av hans äganderätt över henne: ”Är det inte naturligt att man, eftersom man har fått äganderätt över kvinnan, också får äganderätt över hennes egendom?”, och ”Borde han inte, eftersom han fått kvinnan, även få hennes egendom?” (”20) Således kunde den rikaste kvinna bli praktiskt tagen utfattig. Talmud beskriver hustruns finansiella position på följande sätt:


”Hur kan en kvinna ha något; allt som är hennes tillhör ju hennes man? Vad som är hans är hans och vad som är hennes är också hans… Hennes inkomst och det som hon må finna på gatan är också hans. Hushållsartiklarna, t o m brödsmulorna på bordet är hans. Skulle hon bjuda in en gäst i hans hus och bjuda denne på mat så skulle hon stjäla från sin man…” (San. 71a, Git. 62a)


Saken är den att en judisk kvinnas egendom var menad att dra till sig friare. En judisk familj brukade ge sin dotter en del av faderns egendom för att användas som hennes hemgift vid ett ev. giftermål. Det var denna hemgift som gjorde att judiska döttrar av fäderna sågs som en ovälkommen börda. En far var tvungen att uppfostra sin dotter under många år för att sedan förbereda för hennes giftermål genom att ge henne en stor hemgift. Därför var en flicka i en judisk familj en ekonomisk börda och ingen tillgång. (21) Denna börda förklarar varför födelsen av en dotter inte firades med glädje i det gamla judiska samhället (se under rubriken ”Skamfulla döttrar?”). Hemgiften var den bröllopsgåva som gavs till brudgummen som ett slags arrende. Mannen stod som hemgiftens praktiske ägare, men han kunde inte sälja den. Bruden förlorade all kontroll över hemgiften vid bröllopet. Dessutom förväntades det att hon skulle arbeta efter giftermålet. Hela hennes inkomst gick tvunget till mannen som gengäld för att han försörjde henne, vilket var hans plikt. Endast i två fall kunde hon få tillbaka sin egendom: vid skilsmässa eller vid makens död. Om hon dog först ärvde han hennes egendom. Om mannen dog fick hustrun tillbaka det hon ägt innan giftermålet, men hon hade inte rätt att ärva något av sin döde makes egen egendom. Det måste också nämnas att brudgummen också han var tvungen att ge sin brud en bröllopsgåva, men att han, även här, var dess faktiske ägare så länge de var gifta. (22)


Kristendomen har tills nyligen följt samma judiska tradition. Både religiösa och civila auktoriteter under det kristna Romerska kejsardömet (efter kejsar Konstantin den Store) krävde en ägandeöverenskommelse mellan blivande makar för att godkänna giftermålet. Familjer gav sina döttrar allt större hemgifter vilket resulterade i att män tenderade att gifta sig tidigare medan familjer senarelagde sina döttrars giftermål längre än vad som hade varit brukligt. (23) Under den kanoniska lagen hade en hustru rätt att få tillbaka sin hemgift om


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 18


giftermålet ogiltigförklarades, med undantag om hon gjort sig skyldig till otrohet. Om så var fallet förlorade hon sin rätt till hemgiften, vilken även i fortsättningen stannade i mannens händer. (24) Under den kanoniska och den civila lagen förlorade en gift kvinna i det kristna Europa och i Amerika sin egendom fram till det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet. T ex så sammanställdes och publicerades kvinnors rätt under engelsk lag 1632. Dessa ”rättigheter” inkluderade: ”Det som mannen har är hans eget. Det som hustrun har är mannens.” (25) Kvinnan förlorade inte bara sin egendom vid giftermålet, utan också sin personlighet. Ingen av hennes handlingar hade något lagligt värde. Hennes man kunde avvisa varje försäljning eller gåva hon gjort med hänvisning till att det inte hade något bindande legalt värde. Personen hon haft kontrakt med ansågs vara en kriminell som medverkat till förskingring. Dessutom kunde hon inte stämma någon eller själv bli stämd i sitt eget namn och hon kunde inte stämma sin egen man. (26) En gift kvinna sågs i praktiken av lagen som ett småbarn. Kvinnan tillhörde helt enkelt sin man och därför förlorade hon sin egendom, sin rättsliga person och sitt familjenamn. (27) Islam har alltsedan sexhundratalet e. Kr. gett gifta kvinnor den individuella personlighet som den judisk-kristna västvärlden fram till helt nyligen fråntagit dem. I islam så är bruden och hennes familj på inget sätt tvungna att ge brudgummen en gåva. En flicka i en muslimsk familj är ingen börda. Kvinnan är så upphöjd i islam att hon inte behöver några gåvor för att dra till sig potentiella blivande män. Det är mannen som måste ge bruden en gåva. Gåvan är hennes egendom och varken brudgummen eller brudens familj har någon del i eller kontroll över den. I vissa muslimska samhällen är det idag inte ovanligt med bröllopsgåvor på hundratusen dollar i diamanter. (28) Bruden får behålla sin gåva även om paret senare skulle skilja sig. Mannen har inte rätt till någon del av hustruns egendom, förutom till det som hon ger honom med egen fri vilja. (29) Koranen framhåller klart och tydligt sin ståndpunkt i frågan:


”Ge kvinnorna som en ren skänk deras brudgåva; men om de frivilligt avstår något av den, får ni ta emot och njuta det med gott samvete.”(Koranen 4:4)


Hustruns egendom och inkomster står under hennes fulla kontroll och är endast till för henne eftersom det är mannens plikt att försörja henne och barnen. (30) Hur rik hustrun än må vara så är hon inte tvungen att hjälpa till med familjens försörjning om hon inte själv väljer att göra det. Makar ärver varandra. Dessutom behåller en gift kvinna i islam sin självständiga rättsliga person och sitt familjenamn. (31) En amerikansk domare kommenterade en gång kvinnans rättigheter i islam med att säga: ”En muslimsk flicka kan gifta sig tio gånger utan att hennes individualitet absorberas av hennes olika män. Hon har ett eget namn och är en egen rättslig person.” (32)


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 19


11. SKILSMÄSSA


De tre religionerna skiljer sig mycket åt när det gäller skilsmässa. Kristendomen tar helt avstånd från det. Nya Testamentet förespråkar otvetydigt omöjligheten av att upplösa äktenskap. Det tillskrivs Jesus att ha sagt: ”Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.”


(Matteusevangeliet 5:32)


Detta kompromisslösa ideal är utan tvekan orealistiskt. Det förutsätter ett tillstånd av moralisk perfektion som mänskliga samhällen aldrig lyckats uppnå. När ett par kommer till insikt om att deras äktenskap är bortom räddning så kan inte ett förbud mot skilsmässa hjälpa dem. Att tvinga ett par som inte passar ihop att fortsätta leva tillsammans mot deras vilja är varken effektivt eller resonabelt. Inte undra på att hela den kristna världen har varit tvungen att tillåta skilsmässa.


Judendomen å andra sidan tillåter skilsmässa även utan orsak. Gamla Testamentet ger mannen rätt att skilja sig från sin hustru även om han bara ogillar henne.


”Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan inte finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne har funnit något som väcker hans avsmak, och om han därför har skrivit skiljebrev åt henne och gett henne det i handen och skickat bort henne från sitt hus, och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går bort och blir en annans hustru, och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver skiljebrev åt henne och ger henne det i handen och skickar henne bort från sitt hus, eller om denne andre man som har tagit henne till sin hustru dör, då får inte hennes förste man, som skickade bort henne, åter ta henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty detta skulle vara en styggelse inför Herren.”


(Femte Mosebok 24:1-4)


Den ovan nämnda versen hr lett till omfattande debatt bland judiska lärde eftersom de inte kan komma överens om betydelsen av orden ”inte finner nåd för”, ”avsmak” och ”ovilja” som de nämns i verserna. Talmud beskriver deras olika ståndpunkter:


”Shammamiskolan anser att en man inte bör skilja sig från sin hustru om han inte finner att hon gjort sig skyldig till dåligt sexuellt beteende medan Hillelskolan säger att han kan skilja sig ifrån henne om hon så bara misslyckats med att tillaga ett mål mat åt honom. Rabbi Akiba säger att han kan skilja sig ifrån henne även om det enda skälet är att han tycker att en annan kvinna är vackrare än vad hon är.” (Gittin 90a-b)


Nya Testamentet följer den shammamitiska åsikten medan judisk lag har följt de åsikter som hållits av helleliterna och Rabbi Akiba. (33) Eftersom det hellelitiska synsättet blev det härskande så blev det också en obruten tradition i judisk lag att ge mannen rätt att skilja sig från sin hustru utan orsak. Gamla Testamentet ger inte bara mannen rätt att skilja sig ifrån sin ”osmakliga” fru utan anser det vara ett måste att skilja sig ifrån en ”dålig” sådan:


”En dålig hustru skänker förnedring, nedsänkt blick och ett sårat hjärta. Slappt handslag och svaga knän kännetecknar den man vars hustru inte kan göra honom lycklig. Kvinnan är syndens ursprung och det är pga. henne som vi alla kommer att dö. Låt inte en läckande behållare droppa och låt inte en dålig hustru säga vad hon önskar. Om hon inte accepterar din kontroll över henne, så skilj dig ifrån henne och skicka bort henne.”


(Ecclesiasticus 25:25)


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 20


I Talmud återberättas flera specifika hustruhandlingar som lett till att männen varit tvungna att skilja sig ifrån dem: ”Om hon åt på gatan, om hon drack girigt på gatan, om hon ammade på gatan, i alla dessa fall säger Rabbi Meir att hon måste lämna sin man.” (Git. 89a) Talmud har också gjort det obligatoriskt att skilja sig ifrån en steril kvinna (som inte fått några barn under en tioårsperiod): ”Våra rabbiner lärde oss: Om en man tog sig en hustru och levde med henne under tio år utan att hon fick barn, så måste han skilja sig ifrån henne.” (Yeb 64a)


En kvinna kan å andra sidan inte i judisk lag ta initiativ till skilsmässa. Men en judisk hustru kunde hävda sin rätt till skilsmässa inför en judisk domstol om hon hade tillräckliga skäl. Dessa skäl är väldigt få och inkluderar: En man med fysiska defekter eller hudsjukdom, en man som inte fullföljer sina äktenskapliga åtaganden, osv. Rätten kan stödja hustruns krav på skilsmässa men kan inte upplösa äktenskapet. Endast mannen kan göra det genom att ge sin hustru ett skiljebrev. Rätten kunde hemsöka, bötfälla, fängsla och bannlysa honom för att försöka tvinga honom till att ge det nödvändiga skiljebrevet till hustrun men om han var tillräckligt envis kunde han sätta sig emot skilsmässan och definitivt fortsätta att ha henne bunden till sig. Vad värre är, han kan överge henne utan att ge henne skilsmässa och lämna henne både ogift och oskild. Han kan gifta sig med en annan kvinna eller t o m leva med vilken ensam kvinna som helst och få barn med henne (dessa barn anses av judisk lag som legitima) utan att behöva gifta sig med henne. Den övergivna hustrun kan å andra sidan inte gifta sig med en annan man eftersom hon fortfarande enligt lagen är gift. Hon kan inte heller leva med en annan man eftersom hon då anses vara otrogen och de barn som förhållandet leder till kommer att vara illegitima i tio generationer framåt. En kvinna i en sådan situation kallas agunah (fastkedjad kvinna). (34) I USA finns det idag omkring 1000 till 1500 kvinnor som är agunot (plural för agunah), medan antalet i Israel kan vara så högt som 16000. Män kan kräva sina hustrur på tusentals dollar i gengäld för en judisk skilsmässa. (35)


Islam intar en position mellan kristendomen och judendomen när det gäller skilsmässa. Äktenskapet i islam är ett heligt band som inte bör brytas med undantag för när det finns övertygande skäl. Makar instrueras att söka all tänkbar hjälp när de märker att deras äktenskap är i fara. Skilsmässa är något man tar till endast då det inte finns någon annan utväg. Kortfattat kan man säga att islam tillåter skilsmässa, men att det inte är något som uppmuntras på något sätt. Låt oss först fokusera på den sida som tillåter skilsmässa. Islam tillåter både man och hustru att bryta de äktenskapliga banden. Islam ger mannen rätt till Talaq (skilsmässa). Dessutom ger islam, till skillnad från judendomen, kvinnan rätt att upplösa äktenskapet genom vad som kallas för Khula. (36) Om mannen skiljer sig från sin hustru får han inte tillbaka något av den bröllopsgåva han en gång gav henne. Koranen förbjuder i klara ordalag den man som tar initiativ till skilsmässa att ta tillbaka bröllopsgåvan hur dyr eller värdefull den än må ha varit:


”Om ni önskar lämna en hustru och i hennes ställe ta en annan, tag då ingenting ifrån den första, även om ni har gett henne de dyrbaraste gåvor. Eller vill ni ta (gåvorna) tillbaka genom att rikta falska anklagelser mot henne och därmed begå en klar synd?”


(Koranen 4:20)


Om det är hustrun som väljer att upplösa äktenskapet så kan hon ge tillbaka bröllopsgåvan till mannen. Att återbörda bröllopsgåvan till mannen är i detta fall en rättvis kompensation för den man som önskar behålla sin hustru medan hon väljer att lämna honom. Koranen har


Kvinnan i islam ( kontra kvinnan i den judisk-kristna traditionen ) 21


instruerat muslimska män att inte ta tillbaka något de givit sina hustrur förutom om fallet är så att det är hon som väljer att bryta de äktenskapliga banden:


”Skilsmässa (får återkallas) två gånger; därefter skall makarna återuppta samlivet i hedersamma former eller äktenskapet upplösas i godo. Det är inte tillåtet för er att återta något av det ni har gett er hustru om inte båda parterna fruktar att inte kunna iaktta de av Gud (fastställda) gränserna. Om ni alltså fruktar att inte kunna iaktta de gränser som Gud (fastställt) kan ingen klander riktas mot någon av makarna, om hustrun för att göra sig fri avstår något (till mannen).(Koranen 2:229)


En kvinna kom till Profeten Mohammed och sökte upplösa sitt äktenskap. Hon berättade för Profeten att hon inte hade några klagomål när det gällde sin mans karaktär eller uppförande. Hennes enda problem var att hon ogillade honom så till den grad att hon inte kunde leva med honom längre. Profeten frågade henne: ”Ger du tillbaka trädgården du fick (hennes bröllopsgåva)?” Hon svarade: ”Ja.” Profeten sa till mannen att ta tillbaka sin trädgård och acceptera äktenskapets upplösning. (Bukhari)


I vissa fall kan en muslimsk hustru vara villig att behålla äktenskapet intakt men finner sig ändå tvungen att söka skilsmässa av svåra skäl som: att mannen är grym mot henne, att han utan anledning övergivit henne, att han inte fullgör sina äktenskapliga plikter, osv. I dessa fall är det en muslimsk domstol som upplöser äktenskapet. (37)


Kortfattat kan man säga att islam gett kvinnan oöverträffbara rättigheter: hon kan upplösa äktenskapet genom Khula och hon kan ansöka om skilsmässa. En muslimsk kvinna kan aldrig hållas kvar mot sin vilja av en motsträvig make. Det var dessa rättigheter som fick judiska kvinnor som levde i de tidiga muslimska samhällena under sexhundratalet att söka skilsmässa från sina judiska män i muslimska domstolar. Rabbinerna deklarerade att dessa skilsmässor var ogiltiga och för att få slut på detta gav dem judiska kvinnor nya rättigheter och privilegier i ett försök att minska de muslimska domstolarnas dragningskraft. Judiska kvinnor i kristna länder gavs inga liknande privilegier eftersom den romerska lag som användes där inte var bättre för kvinnor än den judiska. (38)


Låt oss nu vända vår uppmärksamhet mot den sida av islam som inte uppmuntra till skilsmässa. Islams Profet sa till de troende att:


”Bland de tillåtna handlingarna är skilsmässa den som Gud avskyr mest” (Abu Dawood).


En muslimsk man bör inte skilja sig från sin hustru endast därför att han inte tycker om henne. Koranen säger åt muslimska män att vara vänliga mot sina fruar även om de endast har ljumma känslor för dem eller känner ovilja:


”Troende! Det är inte tillåtet för er att ärva (andras) hustrur mot deras vilja; och ni får inte utsätta (era hustrur) för hård behandling för att ( förmå dem att begära skilsmässa och på så sätt kunna) återta något av vad ni har gett dem, såvida de inte bevisligen har gjort sig skyldiga till grovt oanständiga handlingar.”(Koranen 4:19)


Profeten underströk också att de bästa muslimerna är de som är de bästa gentemot sina fruar: ”De troende som visar den mest perfekta tron är de som har den bästa karaktären och de bästa ibland er är de som är de bästa gentemot sina fruar.” (Tirmidhi)


Men islam är en praktisk religion och erkänner att det finns situationer när ett äktenskap kan komma till gränsen för kollaps. I sådana fall räcker inte bara råd om vänlighet och självbehärskning.